Psalms 2

Miksi pakanat kiukuitsevat, ja kansat turhia ajattelevat?
 Varför larma hedningarna  och tänka folken fåfänglighet?
Maan kuninkaat hankitsevat itseänsä, ja päämiehet keskenänsä neuvoa pitävät Herraa ja hänen voideltuansa vastaan.
 Jordens konungar resa sig upp,  och furstarna rådslå med varandra,  mot HERREN och hans smorde:
Katkaiskaamme heidän siteensä, ja heittäkäämme meistä pois heidän köytensä.
 »Låt oss slita sönder deras bojor  och kasta deras band ifrån oss.»
Mutta joka taivaissa asuu, nauraa heitä: Herra pilkkaa heitä.
 Han som bor i himmelen ler,  HERREN bespottar dem.
Kerran hän puhuu heille vihoissansa, ja hirmuisuudessansa peljättää heitä.
 Då talar han till dem i sin vrede,  och i sin förgrymmelse förskräcker han dem:
Mutta minä asetin kuninkaani Zioniin, pyhälle vuorelleni.
 »Jag själv har insatt min konung  på Sion, mitt heliga berg.»
Minä tahdon saarnata senkaltaisesta säädystä, josta Herra minulle sanoi: Sinä olet minun poikani, tänäpänä minä sinun synnytin.
 Jag vill förtälja om vad beslutet är;  HERREN sade till mig:  »Du är min son,  jag har i dag fött dig.
Ano minulta, niin minä annan pakanat perinnökses ja maailman ääret omakses.
 Begär av mig,  så skall jag giva dig hedningarna till arvedel  och jordens ändar till egendom.
Sinun pitää särkemän heitä rautaisella valtikalla, ja niinkuin savisen astian heitä murentaman.
 Du skall sönderslå dem med järnspira,  såsom lerkärl skall du krossa dem.»
Nyt te kuninkaat, siis ymmärtäkäät, ja te maan tuomarit, antakaat teitänne kurittaa.
 Så kommen nu till förstånd, I konungar;  låten varna eder, I domare på jorden.
Palvelkaat Herraa pelvossa, ja iloitkaat vavistuksessa.
 Tjänen HERREN med fruktan,  och fröjden eder med bävan.
Antakaat suuta pojalle, ettei hän vihastuisi, ja te hukkuisitte tiellä; sillä hänen vihansa syttyy pian. Mutta autuaat ovat kaikki ne, jotka häneen uskaltavat.
 Hyllen sonen, så att han icke vredgas  och I förgåns på eder väg;  ty snart kunde hans vrede upptändas.  Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.