Psalms 137

Babelin virtain tykönä me istuimme ja itkimme, kuin me Zionin muistimme.

 Vid Babels floder,      där sutto vi och gräto,  när vi tänkte på Sion.

Kanteleemme me ripustimme pajuihin, jotka siellä olivat.

 I pilträden som där voro      hängde vi upp våra harpor.

Siellä he käskivät meidän veisata, jotka meitä vankina pitivät, ja iloita meidän itkussamme: Veisatkaat meille Zionin virsiä.

 Ty de som höllo oss fångna      bådo oss där att sjunga,  och våra plågare      bådo oss vara glada:  »Sjungen för oss      en av Sions sånger.»

Kuinka me veisaisimme Herran veisun vieraalla maalla?

 Huru skulle vi kunna sjunga      HERRENS sång      i främmande land?

Jos minä unohdan sinua, Jerusalem, niin olkoon oikia käteni unohdettu.

 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem,      så förgäte min högra hand sin tjänst.

Tarttukoon kieleni suuni lakeen, ellen minä sinua muista, ellen minä tee Jerusalemia ylimmäiseksi ilokseni.

 Min tunga låde vid min gom,      om jag upphör att tänka på dig,  om jag icke låter Jerusalem      vara min allra högsta glädje.

Herra, muista Edomin lapsia Jerusalemin päivänä, jotka sanovat: repikäät maahan hamaan hänen perustukseensa asti.

 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag,      och straffa Edoms barn,  dem som ropade: »Riven ned, riven ned det      ända till grunden.»

Sinä hävitetty tytär, Babel; autuas on, se joka sinulle kostaa, niinkuin sinä meille tehnyt olet.

 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad,  säll är den som får vedergälla dig  allt vad du har gjort oss.

Autuas on se, joka piskuiset lapses ottaa ja paiskaa kiviin.

 Säll är den som får gripa dina späda barn  och krossa dem mot klippan.