Psalms 132

Veisu korkeimmassa Kuorissa. Muista, Herra, Davidia, ja kaikkia hänen vaivojansa,
En vallfartssång.  Tänk, HERRE, David till godo,  på allt vad han fick lida,
Joka Herralle vannoi, ja lupasi lupauksen Jakobin väkevälle:
 han som svor HERREN en ed  och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob;
En mene huoneeni majaan, enkä vuoteeseeni pane maata;
 »Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor,  ej heller bestiga mitt viloläger,
En anna silmäini unta saada, enkä silmälautaini torkkua,
 jag skall icke unna mina ögon sömn  eller mina ögonlock slummer,
Siihenasti kuin minä löydän sian Herralle, Jakobin väkevän asumiseksi.
 förrän jag har funnit en plats åt HERREN,  en boning åt den Starke i Jakob.»
Katso, me kuulimme hänestä Ephratassa: me olemme sen löytäneet metsän kedoilla.
 Ja, vi hörde därom i Efrata,  vi förnummo det i skogsbygden.
Me tahdomme hänen asuinsioihinsa mennä, ja kumartaa hänen jalkainsa astinlaudan edessä.
 Låtom oss gå in i hans boning,  tillbedja vid hans fotapall.
Nouse, Herra, sinun lepoos, sinä ja sinun väkevyytes arkki.
 Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad,  du och din makts ark.
Anna pappis pukea heitänsä vanhurskaudella ja sinun pyhäs riemuitkaan.
 Dina präster vare klädda i rättfärdighet,  och dina fromma juble.
Älä käännä pois voideltus kasvoja, sinun palvelias Davidin tähden.
 För din tjänare Davids skull  må du icke visa tillbaka din smorde.
Herra on vannonut Davidille totisen valan, ja ei hän siitä vilpistele: sinun ruumiis hedelmästä minä istutan istuimelles.
 HERREN har svurit David  en osviklig ed, som han icke skall rygga:  »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron.
Jos sinun lapses minun liittoni pitävät, ja minun todistukseni, jotka minä heille opetan, niin heidän lapsensa myös pitää sinun istuimellas istuman ijankaikkisesti.
 Om dina barn hålla mitt förbund  och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem,  så skola ock deras barn till evig tid  få sitta på din tron.
Sillä Herra on Zionin valinnut, ja tahtoo sitä asuinsiaksensa.
 Ty HERREN har utvalt Sion,  där vill han hava sin boning.
Tämä on minun leponi ijankaikkisesti: tässä minä tahdon asua; sillä se minulle kelpaa.
 Detta är min vilostad till evig tid;  här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust.
Minä hyvästi siunaan hänen elatuksensa, ja hänen köyhillensä kyllä annan leipää.
 Dess förråd skall jag rikligen välsigna,  åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest.
Hänen pappinsa minä puetan autuudella; ja hänen pyhänsä pitää ilolla riemuitseman.
 Dess präster skall jag kläda i frälsning,  och dess fromma skola jubla högt.
Siellä minä annan puhjeta Davidin sarven: minä valmistan kynttilän voidellulleni.
 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David;  där har jag rett till en lampa åt min smorde.
Hänen vihollisensa minä häpiällä puetan; mutta hänen päällänsä pitää hänen kruununsa kukoistaman.
 Hans fiender skall jag kläda i skam,  men på honom skall hans krona glänsa.»