Psalms 120

Veisu korkeimmassa Kuorissa. Minä huudan Herraa minun tuskissani, ja hän kuulee minun rukoukseni.
En vallfartssång.  Jag ropar till HERREN i min nöd,  och han svarar mig.
Herra, pelasta minun sieluni valhettelevista suista ja vääristä kielistä?
 HERRE, rädda min själ      från lögnaktiga läppar,      från en falsk tunga.
Mitä väärä kieli taitaa sinulle tehdä? ja mitä se taitaa toimittaa?
 Varmed bliver du lönad,      både nu och allt framgent,      du falska tunga?
Se on niinkuin väkevän terävät nuolet, niinkuin tuli katajissa.
 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar      och med glödande ginstkol.
Voi minua, että minä olen muukalainen Mesekin seassa! minun täytyy asua Kedarin majain seassa.
 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land  och bo ibland Kedars hyddor!
Se tulee minun sielulleni ikäväksi, asua niiden tykönä, jotka rauhaa vihaavat.
 Länge nog har min själ måst bo      ibland dem som hata friden.
Minä pidän rauhan, mutta kuin minä puhun, niin he sodan nostavat.
 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord,      äro de redo till strid.