Job 39

Tiedätkös, koska metsävuohet poikivat, eli oletkos havainnut peurat käyvän tiineenä?

 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan  och stillar de unga lejonens hunger,

Oletkos lukenut heidän kuukautensa, koska ne täydellänsä ovat? eli tiedätkös ajan, koska he poikivat?

 när de trycka sig ned i sina kulor  eller ligga på lur i snåret?

He kumartavat heitänsä poikiessansa, ja ajavat sen pois, josta heillä kipu on.

 Vem är det som skaffar mat åt korpen,  när hans ungar ropar till Gud,  där de sväva omkring utan föda?

Heidän poikansa vahvistuvat ja kasvavat jyvistä: ne menevät ulos, ja ei palaja heidän tykönsä.

 Vet du tiden för stengetterna att föda,  vakar du över när hindarna bör kalva?

Kuka on metsä-aasin antanut niin vapaana käydä? kuka on metsä-aasin siteen päästänyt?

 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga,  ja, vet du tiden för dem att föda?

Jolle minä olen erämaan huoneeksi antanut ja korven asuinsiaksi.

 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster,  hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

Hän katsoo ylön kaupungin pauhinaa: vartian huutoa ei hän kuule.

 Deras ungar frodas och växa till på marken,  så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

Hän katsoo vuorella laiduntansa, ja etsii kussa viheriäistä on.

 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet,  vem har lossat den skyggas band?

Luuletkos yksisarvisen palvelevan sinuas, ja makaavan yötä sinun seimelläs?

 Se, hedmarken gav jag henne till hem,  och saltöknen blev hennes boning.

Taidatkos sitoa yksisarvisen vaolle köydellä, niin että hän kiskois ketoa laaksossa sinun perässäs?

 Hon ler åt larmet i staden,  hon hör ingen pådrivares rop.

Taidatkos sinus luottaa häneen, ehkä hän paljon voi, ja jättää työs hänen haltuunsa?

 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete,  hon letar efter allt som är grönt.

Uskotkos hänen siemenes kotia tuovan, ja riihees kokoovan?

 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig  och att stanna över natten invid din krubba?

Ovatko riikinkukkoin sulat kauniimmat kuin nälkäkurjen sulat?

 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm  och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

Joka munansa jättää maahan, ja antaa maan lämpimän hautoa niitä.

 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor,  kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

Hän unohtaa ne tallattavan,ja että peto kedolla ne rikkois.

 Överlåter du åt honom att föra hem din säd  och att hämta den tillhopa till din loge?

Hän on niin kova poikiansa vastaan, kuin ei ne hänen olisikaan: Ei hän tottele turhaan työtä tehdä.

 Strutshonans vingar flaxa med fröjd,  men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

Sillä Jumala on häneltä taidon ottanut pois, ja ei ole antanut hänelle ymmärrystä.

 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg  och ruvar dem ovanpå sanden.

Kuin hän ylentää itsensä korkeuteen, nauraa hän hevosta ja miestä.

 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem,  att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

Taidatkos antaa hevoselle väen, eli taidatkos kaunistaa hänen kaulansa hirnumisella?

 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes;  att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

Taidatkos peljättää hänen niinkuin heinäsirkan? peljättävä on hänen sieramiensa päristys.

 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet,  han har ej tilldelat henne förstånd.

Hän kaivaa maata kavioillansa, on riemuinen väkevyydessänsä, ja menee sota-aseita vastaan.

 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng;  då ler hon åt både häst och man.

Hän nauraa pelkoa ja ei hämmästy, eikä pakene miekkaa.

 Är det du som giver åt hästen hans styrka  och kläder hans hals med brusande man?

Ehkä vielä viini kalisis häntä vastaan, ja keihäät ja kilvet välkkyisivät;

 Är det du som lär honom gräshoppans språng?  Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

Hän korskuu, pudistelee ja kaivaa maata, ja ei tottele vasikitorven helinää.

 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft  och rusar så fram mot väpnade skaror.

Kuin vaskitorvi heliästi soi, luihkaa hän: hui, ja haastaa sodan taampaa, niin myös päämiesten huudon ja riemun.

 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran,  han ryggar icke tillbaka för svärd.

Lentääkö haukka sinun ymmärryksestäs, ja hajoittaa siipensä etelään käsin?

 Omkring honom ljuder ett rassel av koger,  av ljungande spjut och lans.

Lentääkö kotka sinun kädestäs niin korkialle, että hän tekee pesänsä korkeuteen?

 Han skakas och rasar och uppslukar marken,  han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

Hän asuu vuorilla ja yöttelee vuorten kukkuloilla ja vahvoissa paikoissa.

 För var basunstöt frustar han: Huj!  Ännu i fjärran vädrar han striden,  anförarnas rop och larmet av härskrin.

Sieltä hän katsoo ruan perään, ja hänen silmänsä näkevät kauvas.

 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp  och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

Hänen poikansa särpävät verta; ja kussa raato on, siellä myös hän on.

 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt  och bygger sitt näste i höjden? [ (Job 39:31)  På klippan bor han, där har han sitt tillhåll,  på klippans spets och på branta berget. ] [ (Job 39:32)  Därifrån spanar han efter sitt byte,  långt bort i fjärran skådar hans ögon. ] [ (Job 39:33)  Hans ungar frossa på blod,  och där slagna ligga, där finner man honom.                     Job, 40 Kapitlet            Herren manar Job ytterligare till          ödmjukhet, med hänvisning på sina båda         underskapelser Behemot (flodhästen) och                  Leviatan (krokodilen). ] [ (Job 39:34) Så svarade nu HERREN Job och sade: ] [ (Job 39:35)  Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare?  Svara då, du som så klagar på Gud! ] [ (Job 39:36) Job svarade HERREN och sade: ] [ (Job 39:37)  Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig?  Jag måste lägga handen på munnen. ] [ (Job 39:38)  En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer;  ja, två gånger, men jag gör det icke åter. ]