Job 29

ایّوب به کلام خود ادامه داده گفت:
Åter hov Job upp sin röst och kvad:
ای کاش دوران سابق و آن روزهایی که خدا مراقب و مواظب من بود، دوباره می‌آمد.
 Ack att jag vore såsom i forna månader,  såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
در آن روزها نور او بر من می‌تابید و راه تاریک مرا روشن می‌کرد.
 då hans lykta sken över mitt huvud  och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
آن وقت دوران کامرانی من بود و از دوستی خدا برخوردار بودم.
 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar,  då Guds huldhet vilade över min hydda,
خدای قادر مطلق با من بود و فرزندانم دور من جمع بودند.
 då ännu den Allsmäktige var med mig  och mina barn stodo runt omkring mig,
پاهای خود را با شیر می‌شستم و از صخره‌‌ها برای من روغن زیتون جاری می‌شد.
 då mina fötter badade i gräddmjölk  och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
وقتی به دروازهٔ شهر می‌رفتم و بر کرسی خود می‌نشستم،
 När jag då gick upp till porten i staden  och intog mitt säte på torget,
جوانان برای من راه باز می‌کردند و ریش‌سفیدان به احترام من برمی‌خاستند.
 då drogo de unga sig undan vid min åsyn,  de gamla reste sig upp och blevo stående.
رهبران شهر از حرف زدن باز می‌ایستادند و سکوت می‌کردند.
 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord  och lade handen på munnen;
حتّی شخصیّت‌های مهم با دیدن من ساکت می‌شدند.
 furstarnas röst ljöd då dämpad,  och deras tunga lådde vid gommen.
هرکسی که مرا می‌دید و سخنان مرا می‌شنید، مرا ستایش می‌نمود.
 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll,  och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
زیرا من به داد مردم فقیر می‌رسیدم و به یتیمانِ بی‌کس کمک می‌کردم.
 ty jag räddade den betryckte som ropade,  och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
کسانی‌که در حال مرگ بودند، برایم دعا می‌کردند و با کار نیک، دل بیوه زنان را شاد می‌ساختم.
 Den olyckliges välsignelse kom då över mig,  och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
کارهای خود را از روی عدل و انصاف انجام می‌دادم.
 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad;  rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
برای کورها چشم و برای مردم لَنگ، پا بودم.
 Ögon blev jag då åt den blinde,  och fötter var jag åt den halte.
از نیازمندان مثل یک پدر دستگیری می‌کردم و از حق غریبان دفاع می‌نمودم.
 Jag var då en fader för de fattiga,  och den okändes sak redde jag ut.
دندانهای نیش ظالمان را می‌شکستم و شکار را از دهنشان می‌گرفتم.
 Jag krossade den orättfärdiges käkar  och ryckte rovet undan hans tänder.
آرزو داشتم که بعد از یک عمر شاد و طولانی، به آسودگی در خانهٔ خود بمیرم.
 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö,  mina dagar skola bliva många såsom sanden.
مثل درختی بودم که ریشه‌اش به آب می‌رسید و شاخه‌هایش با شبنم شاداب می‌شدند.
 Min rot ligger ju öppen för vatten,  och i min krona faller nattens dagg.
همه از من تمجید می‌کردند و قدرت و نیروی من روزافزون بود.
 Min ära bliver ständigt ny,  och min båge föryngras i min hand.»
همه به سخنان من گوش می‌دادند و از پندهای من استفاده می‌کردند.
 Ja, på mig hörde man då och väntade,  man lyssnade under tystnad på mitt råd.
وقتی من سخنانم را تمام می‌کردم، کسی حرفی نمی‌زد. کلام من مانند قطرات شبنم بر آنها می‌چکید.
 Sedan jag hade talat, talade ingen annan;  såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
آنها همچون دهقانی که چشم به راه باران باشد، با شوق تمام منتظر شنیدن کلام من می‌بودند.
 De väntade på mig såsom på regn,  de iade upp sina munnar såsom efter vårregn.
وقتی دلسرد می‌شدند، با یک تبسم آنها را دلگرم می‌ساختم و با روی خوش، آنها را تشویق می‌نمودم.
 När de misströstade, log jag emot dem,  och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
در میان آنها، مانند پادشاه حکومت می‌کردم و در هنگام غم، آنها را تسلّی می‌دادم.
 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst;  jag tronade då såsom en konung i sin skara,  lik en man som har tröst för de sörjande.