Psalms 73

Een psalm van Asaf. Immers is God Israël goed, dengenen, die rein van harte zijn.
En psalm av Asaf.  Sannerligen, Gud är god mot Israel,  mot dem som hava rena hjärtan.
Maar mij aangaande, mijn voeten waren bijna uitgeweken; mijn treden waren bijkans uitgeschoten.
 Men jag hade så när stapplat med mina fötter,  mina steg voro nära att slinta;
Want ik was nijdig op de dwazen, ziende der goddelozen vrede.
 ty jag upptändes av avund mot de övermodiga,  när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.
Want er zijn geen banden tot hun dood toe, en hun kracht is fris.
 Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död,  och deras hull är frodigt.
Zij zijn niet in de moeite als andere mensen, en worden met andere mensen niet geplaagd.
 De komma icke i olycka såsom andra dödliga  och varda icke plågade såsom andra människor.
Daarom omringt hen de hovaardij als een keten; het geweld bedekt hen als een gewaad.
 Därför är högmod deras halsprydnad,  våld den klädnad som höljer dem.
Hun ogen puilen uit van vet; zij gaan de inbeeldingen des harten te boven.
 Ur fetma skåda deras ögon fram,  deras hjärtans inbillningar hava intet mått.
Zij mergelen de lieden uit, en spreken boselijk van verdrukking; zij spreken uit de hoogte.
 De håna och tala förtryck i sin ondska;  med höga åthävor tala de.
Zij zetten hun mond tegen den hemel, en hun tong wandelt op de aarde.
 Med sin mun stiga de upp i himmelen,  och deras tunga far fram på jorden;
Daarom keert zich Zijn volk hiertoe, als hun wateren eens vollen bekers worden uitgedrukt,
 därför vänder sig deras folk till dem  och super så in vattnet i fulla drag.
Dat zij zeggen: Hoe zou het God weten, en zou er wetenschap zijn bij den Allerhoogste?
 Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det?  Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?»
Ziet, dezen zijn goddeloos; nochtans hebben zij rust in de wereld; zij vermenigvuldigen het vermogen.
 Ja, så är det med de ogudaktiga;  det går dem alltid väl, och de växa i makt.
Immers heb ik te vergeefs mijn hart gezuiverd, en mijn handen in onschuld gewassen.
 Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent  och tvådde mina händer i oskuld;
Dewijl ik den gansen dag geplaagd ben, en mijn straffing is er alle morgens.
 jag vart dock plågad hela dagen,  och var morgon kom tuktan över mig.
Indien ik zou zeggen: Ik zal ook alzo spreken; ziet, zo zou ik trouweloos zijn aan het geslacht Uwer kinderen.
 Om jag hade sagt: »Så vill jag lära»,  då hade jag svikit dina barns släkte.
Nochtans heb ik gedacht om dit te mogen verstaan; maar het was moeite in mijn ogen;
 När jag nu tänkte efter för att begripa detta,  syntes det mig alltför svårt,
Totdat ik in Gods heiligdommen inging, en op hun einde merkte.
 till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut  och aktade på dess ände.
Immers zet Gij hen op gladde plaatsen; Gij doet hen vallen in verwoestingen.
 Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem,  du störtar dem ned i fördärv.
Hoe worden zij als in een ogenblik tot verwoesting, nemen een einde, worden te niet van verschrikkingen!
 Huru varda de ej till intet i ett ögonblick!  De förgås och få en ände med förskräckelse.
Als een droom na het ontwaken! Als Gij opwaakt, o Heere, dan zult Gij hun beeld verachten.
 Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre,  så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.
Als mijn hart opgezwollen was, en ik in mijn nieren geprikkeld werd,
 När mitt hjärta förbittrades  och jag kände styng i mitt inre,
Toen was ik onvernuftig, en wist niets; ik was een groot beest bij U.
 då var jag oförnuftig och förstod intet;  såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.
Ik zal dan geduriglijk bij U zijn; Gij hebt mijn rechterhand gevat;
 Dock förbliver jag städse hos dig;  du håller mig vid min högra hand.
Gij zult mij leiden door Uw raad; en daarna zult Gij mij in heerlijkheid opnemen.
 Du skall leda mig efter ditt råd  och sedan upptaga mig med ära.
Wien heb ik nevens U in den hemel? Nevens U lust mij ook niets op de aarde!
 Vem har jag i himmelen utom dig!  Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.
Bezwijkt mijn vlees en mijn hart, zo is God de Rotssteen mijns harten, en mijn Deel in eeuwigheid.
 Om än min kropp och min själ försmäkta,  så är dock Gud mitt hjärtas klippa  och min del evinnerligen.
Want ziet, die verre van U zijn, zullen vergaan; Gij roeit uit, al wie van U afhoereert;
 Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås;  du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.
Maar mij aangaande, het is mij goed nabij God te wezen; ik zet mijn betrouwen op den Heere HEERE, om al Uw werken te vertellen.
 Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud;  jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN,  för att kunna förtälja alla dina gärningar.