Job 7

Heeft niet de mens een strijd op de aarde, en zijn zijn dagen niet als de dagen des dagloners?

 En stridsmans liv lever ju människan på jorden,  och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

Gelijk de dienstknecht hijgt naar de schaduw, en gelijk de dagloner verwacht zijn werkloon;

 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga,  lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

Alzo zijn mij maanden der ijdelheid ten erve geworden, en nachten der moeite zijn mij voorbereid.

 Så har jag fått till arvedel månader av elände;  nätter av vedermöda hava blivit min lott.

Als ik te slapen lig, dan zeg ik: Wanneer zal ik opstaan, en Hij den avond afgemeten hebben? En ik word zat van woelingen tot aan den schemertijd.

 Så snart jag har lagt mig, är min fråga:  »När skall jag då få stå upp?»  Ty aftonen synes mig så lång;  jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

Mijn vlees is met het gewormte en met het gruis des stofs bekleed; mijn huid is gekliefd en verachtelijk geworden.

 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp,  med en skorpa lik jord;  min hud skrymper samman och faller sönder.

Mijn dagen zijn lichter geweest dan een weversspoel, en zijn vergaan zonder verwachting.

 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole;  de försvinna utan något hopp.

Gedenk, dat mijn leven een wind is; mijn oog zal niet wederkomen, om het goede te zien.

 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt,  att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

Het oog desgenen, die mij nu ziet, zal mij niet zien; uw ogen zullen op mij zijn; maar ik zal niet meer zijn.

 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig;  bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

Een wolk vergaat en vaart henen; alzo die in het graf daalt, zal niet weder opkomen.

 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort,  så är den som har farit ned i dödsriket;  han kommer ej åter upp därifrån.

Hij zal niet meer wederkeren tot zijn huis, en zijn plaats zal hem niet meer kennen.

 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus,  och hans plats vet icke av honom mer.

Zo zal ik ook mijn mond niet wederhouden, ik zal spreken in benauwdheid mijns geestes; ik zal klagen in bitterheid mijner ziel.

 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun,  jag vill taga till orda i min andes ångest,  jag vill klaga i min själs bedrövelse.

Ben ik dan een zee, of walvis, dat Gij om mij wachten zet?

 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder,  så att du måste sätta ut vakt mot mig?

Wanneer ik zeg: Mijn bedstede zal mij vertroosten, mijn leger zal van mijn klacht wat wegnemen;

 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig,  att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

Dan ontzet Gij mij met dromen, en door gezichten verschrikt Gij mij;

 då förfärar du mig genom drömmar,  och med syner förskräcker du mig.

Zodat mijn ziel de verworging kiest; den dood meer dan mijn beenderen.

 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd,  hellre dö än vara blott knotor!

Ik versmaad ze, ik zal toch in der eeuwigheid niet leven; houd op van mij, want mijn dagen zijn ijdelheid.

 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv.  Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

Wat is de mens, dat Gij hem groot acht, en dat Gij Uw hart op hem zet?

 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne,  aktar på henne så noga,

En dat Gij hem bezoekt in elken morgenstond; dat Gij hem in elken ogenblik beproeft?

 synar henne var morgon,  prövar henne vart ögonblick?

Hoe lang keert Gij U niet af van mij, en laat niet van mij af, totdat ik mijn speeksel inzwelge?

 Huru länge skall det dröja,  innan du vänder din blick ifrån mig,  lämnar mig i fred ett litet andetag?

Heb ik gezondigd, wat zal ik U doen, o Mensenhoeder? Waarom hebt Gij mij U tot een tegenloop gesteld, dat ik mijzelven tot een last zij?

 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig,  du människornas bespejare?  Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp  och låtit mig bliva en börda för mig själv?

En waarom vergeeft Gij niet mijn overtreding, en doet mijn ongerechtigheid niet weg? Want nu zal ik in het stof liggen; en Gij zult mij vroeg zoeken, maar ik zal niet zijn.

 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse,  icke tillgiva mig min missgärning?  Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet;  om du söker efter mig, så är jag icke mer.