Job 39

Zult gij voor den ouden leeuw roof jagen, of de graagheid der jonge leeuwen vervullen?
 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan  och stillar de unga lejonens hunger,
Als zij nederbukken in de holen, en in den kuil zitten, ter loering?
 när de trycka sig ned i sina kulor  eller ligga på lur i snåret?
Wie bereidt de raaf haar kost, als haar jongen tot God schreeuwen, als zij dwalen, omdat er geen eten is?
 Vem är det som skaffar mat åt korpen,  när hans ungar ropar till Gud,  där de sväva omkring utan föda?
Weet gij den tijd van het baren der steengeiten? Hebt gij waargenomen den arbeid der hinden?
 Vet du tiden för stengetterna att föda,  vakar du över när hindarna bör kalva?
Zult gij de maanden tellen, die zij vervullen, en weet gij den tijd van haar baren?
 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga,  ja, vet du tiden för dem att föda?
(Als zij zich krommen, haar jongen met versplijting voortbrengen, haar smarten uitwerpen?
 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster,  hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
Haar jongen worden kloek, worden groot door het koren; zij gaan uit, en keren niet weder tot dezelve.
 Deras ungar frodas och växa till på marken,  så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
Wie heeft den woudezel vrij henengezonden, en wie heeft de banden des wilden ezels gelost?
 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet,  vem har lossat den skyggas band?
Dien Ik de wildernis tot zijn huis besteld heb, en het ziltige tot zijn woningen.
 Se, hedmarken gav jag henne till hem,  och saltöknen blev hennes boning.
Hij belacht het gewoel der stad; het menigerlei getier des drijvers hoort hij niet.
 Hon ler åt larmet i staden,  hon hör ingen pådrivares rop.
Dat hij uitspeurt op de bergen, is zijn weide; en hij zoekt allerlei groensel na.
 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete,  hon letar efter allt som är grönt.
Zal de eenhoorn u willen dienen? Zal hij vernachten aan uw kribbe?
 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig  och att stanna över natten invid din krubba?
Zult gij den eenhoorn met zijn touw aan de voren binden? Zal hij de laagten achter u eggen?
 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm  och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
Zult gij op hem vertrouwen, omdat zijn kracht groot is, en zult gij uw arbeid op hem laten?
 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor,  kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
Zult gij hem geloven, dat hij uw zaad zal wederbrengen, en vergaderen tot uw dorsvloer?
 Överlåter du åt honom att föra hem din säd  och att hämta den tillhopa till din loge?
Zijn van u de verheugelijke vleugelen der pauwen? Of de vederen des ooievaars, en des struisvogels?
 Strutshonans vingar flaxa med fröjd,  men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
Dat zij haar eieren in de aarde laat, en in het stof die verwarmt.
 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg  och ruvar dem ovanpå sanden.
En vergeet, dat de voet die drukken kan, en de dieren des velds die vertrappen kunnen?
 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem,  att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
Zij verhardt zich tegen haar jongen, alsof zij de hare niet waren; haar arbeid is te vergeefs, omdat zij zonder vreze is.
 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes;  att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
Want God heeft haar van wijsheid ontbloot, en heeft haar des verstands niet medegedeeld.
 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet,  han har ej tilldelat henne förstånd.
Als het tijd is, verheft zij zich in de hoogte; zij belacht het paard en zijn rijder.
 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng;  då ler hon åt både häst och man.
Zult gij het paard sterkte geven? Kunt gij zijn hals met donder bekleden?
 Är det du som giver åt hästen hans styrka  och kläder hans hals med brusande man?
Zult gij het beroeren als een sprinkhaan? De pracht van zijn gesnuif is een verschrikking.
 Är det du som lär honom gräshoppans språng?  Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
Het graaft in den grond, en het is vrolijk in zijn kracht; en trekt uit, den geharnaste tegemoet.
 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft  och rusar så fram mot väpnade skaror.
Het belacht de vreze, en wordt niet ontsteld, en keert niet wederom vanwege het zwaard.
 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran,  han ryggar icke tillbaka för svärd.
Tegen hem ratelt de pijlkoker, het vlammig ijzer des spies en der lans.
 Omkring honom ljuder ett rassel av koger,  av ljungande spjut och lans.
Met schudding en beroering slokt het de aarde op, en gelooft niet, dat het is het geluid der bazuin.
 Han skakas och rasar och uppslukar marken,  han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
In het volle geklank der bazuin, zegt het: Heah! en ruikt den krijg van verre, den donder der vorsten en het gejuich.
 För var basunstöt frustar han: Huj!  Ännu i fjärran vädrar han striden,  anförarnas rop och larmet av härskrin.
Vliegt de sperwer door uw verstand, en breidt hij zijn vleugelen uit naar het zuiden?
 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp  och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
Is het naar uw bevel, dat de arend zich omhoog verheft, en dat hij zijn nest in de hoogte maakt? Hij woont en vernacht in de steenrots, op de scherpte der steenrots en der vaste plaats. Van daar speurt hij de spijze op; zijn ogen zien van verre af. Ook zuipen zijn jongen bloed; en waar verslagenen zijn, daar is hij. En de HEERE antwoordde Job, en zeide: Is het twisten met den Almachtige onderrichten? Wie God bestraft, die antwoorde daarop. Toen antwoordde Job den HEERE, en zeide: Zie, ik ben te gering; wat zou ik U antwoorden? Ik leg mijn hand op mijn mond. Eenmaal heb ik gesproken, maar zal niet antwoorden; of tweemaal, maar zal niet voortvaren.
 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt  och bygger sitt näste i höjden? [ (Job 39:31)  På klippan bor han, där har han sitt tillhåll,  på klippans spets och på branta berget. ] [ (Job 39:32)  Därifrån spanar han efter sitt byte,  långt bort i fjärran skådar hans ögon. ] [ (Job 39:33)  Hans ungar frossa på blod,  och där slagna ligga, där finner man honom.                     Job, 40 Kapitlet            Herren manar Job ytterligare till          ödmjukhet, med hänvisning på sina båda         underskapelser Behemot (flodhästen) och                  Leviatan (krokodilen). ] [ (Job 39:34) Så svarade nu HERREN Job och sade: ] [ (Job 39:35)  Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare?  Svara då, du som så klagar på Gud! ] [ (Job 39:36) Job svarade HERREN och sade: ] [ (Job 39:37)  Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig?  Jag måste lägga handen på munnen. ] [ (Job 39:38)  En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer;  ja, två gånger, men jag gör det icke åter. ]