Job 32

Toen hielden de drie mannen op van Job te antwoorden, dewijl hij in zijn ogen rechtvaardig was.

De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.

Zo ontstak de toorn van Elihu, den zoon van Baracheël, den Buziet, van het geslacht van Ram; tegen Job werd zijn toorn ontstoken, omdat hij zijn ziel meer rechtvaardigde dan God.

Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;

Zijn toorn ontstak ook tegen zijn drie vrienden, omdat zij, geen antwoord vindende, nochtans Job verdoemden.

och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.

Doch Elihu had gewacht op Job in het spreken, omdat zij ouder van dagen waren dan hij.

Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.

Als dan Elihu zag, dat er geen antwoord was in den mond van die drie mannen, ontstak zijn toorn.

Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.

Hierom antwoordde Elihu, de zoon van Baracheël, den Buziet, en zeide: Ik ben minder van dagen, maar gijlieden zijt stokouden; daarom heb ik geschroomd en gevreesd, ulieden mijn gevoelen te vertonen.

Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade;  Ung till åren är jag,  I däremot ären gamla.  Därför höll jag mig tillbaka och var försagd  och lade ej fram för eder min mening.

Ik zeide: Laat de dagen spreken, en de veelheid der jaren wijsheid te kennen geven.

 Jag tänkte: »Må åldern tala,  och må årens mängd förkunna visdom.»

Zekerlijk de geest, die in den mens is, en de inblazing des Almachtigen, maakt henlieden verstandig.

 Dock, på anden i människorna kommer det an,  den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.

De groten zijn niet wijs, en de ouden verstaan het recht niet.

 Icke de åldriga äro alltid visast,  icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.

Daarom zeg ik: Hoor naar mij; ik zal mijn gevoelen ook vertonen.

 Därför säger jag nu: Hör mig;  jag vill lägga fram min mening, också jag.

Ziet, ik heb gewacht op ulieder woorden; ik heb het oor gewend tot ulieder aanmerkingen, totdat gij redenen uitgezocht hadt.

 Se, jag väntade på vad I skullen tala,  jag lyssnade efter förstånd ifrån eder,  efter skäl som I skullen draga fram.

Als ik nu acht op u gegeven heb, ziet, er is niemand, die Job overreedde, die uit ulieden zijn redenen beantwoordde;

 Ja, noga aktade jag på eder.  Men se, ingen fanns, som vederlade Job,  ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.

Opdat gij niet zegt: Wij hebben de wijsheid gevonden; God heeft hem nedergestoten, geen mens.

 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet;  Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»

Nu heeft hij tegen mij geen woorden gericht, en met ulieder woorden zal ik hem niet beantwoorden.

 Skäl mot min mening har han icke lagt fram,  ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.

Zij zijn ontzet, zij antwoorden niet meer; zij hebben de woorden van zich verzet.

 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer,  målet i munnen hava de mist.

Ik heb dan gewacht, maar zij spreken niet; want zij staan stil; zij antwoorden niet meer.

 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga,  då de stå där och ej mer hava något svar!

Ik zal mijn deel ook antwoorden, ik zal mijn gevoelen ook vertonen.

 Nej, också jag vill svara i min ordning,  jag vill lägga fram min mening, också jag.

Want ik ben der woorden vol; de geest mijns buiks benauwt mij.

 Ty, fullt upp har jag av skäl,  anden i mitt inre vill spränga mig sönder.

Ziet, mijn buik is als de wijn, die niet geopend is; gelijk nieuwe lederen zakken zou hij bersten.

 Ja, mitt inre är såsom instängt vin,  likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.

Ik zal spreken, opdat ik voor mij lucht krijge; ik zal mijn lippen openen, en zal antwoorden.

 Så vill jag då tala och skaffa mig luft,  jag vill upplåta mina läppar och svara.

Och, dat ik niemands aangezicht aanneme, en tot den mens geen bijnamen gebruike!

 Jag får ej hava anseende till personen,  och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.

Want ik weet geen bijnamen te gebruiken; in kort zou mijn Maker mij wegnemen.

 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord;  huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!