Lamentations 2

Hvor har dog Herren i Vrede lagt mulm over Zion, slængt Israels herlighed ned fra Himmel til Jord og glemt sine Fødders Skammel på sin Vredes Dag.

 Huru höljer icke Herren genom sin vrede      dottern Sion i mörker!  Från himmelen ned till jorden kastade han      Israels härlighet.  Han vårdade sig icke om sin fotapall      på sin vredes dag.1 Krön. 28,2. Ps 132,7.

Herren har skånselsløst opslugt hver Bolig i Jakob, han nedbrød i Vrede Judas Datters Borge, slog dem til Jorden, skændede Rige og Fyrster,

 Utan skonsamhet fördärvade Herren      alla Jakobs boningar;  i sin förgrymmelse bröt han ned      dottern Judas fästen,  ja, han slog dem till jorden, han oskärade      riket och dess furstar.

afhugged i glødende Vrede hvert Horn i Israel; sin højre drog han tilbage for Fjendens Åsyn og brændte i Jakob som en Lue, der åd overalt.

 I sin vredes glöd högg han av      vart Israels horn;  han höll sin högra hand tillbaka,      när fienden kom.  Jakob förbrände han lik en lågande eld,      som förtär allt runt omkring.

På Fjendevis spændte han Buen, stod som en Uven; han dræbte al Øjnenes Lyst i Zions Datters Telt, udgød sin Vrede som Ild.

 Han spände sin båge såsom en fiende,      med sin högra hand stod han fram såsom en ovän  och dräpte alla som voro våra ögons lust.  Över dottern Sions hydda utgöt han      sin vrede såsom en eld.Ps. 7,13.

Herren har vist sig som Fjende, opslugt Israel, opslugt alle Paladser, lagt Borgene øde, ophobet Jammer på Jammer i Judas Datter.

 Herren kom såsom en fiende      och fördärvade Israel,  han fördärvade alla dess palats,      han förstörde dess fästen;  så hopade han över dottern Juda      jämmer på jämmer.

Han nedrev sin Hytte, lagde sit Feststed øde, HERREN lod Fest og Sabbat gå ad Glemme i Zion, bortstødte i heftig Vrede Konge og Præst.

 Och han bröt ned sin hydda såsom en trädgård,      han förstörde sin högtidsplats.  Både högtid och sabbat lät HERREN      bliva förgätna i Sion,  och i sin vredes förgrymmelse försköt han      både konung och präst.

Herren forkasted sit Alter, brød med sin Helligdom, hengav i Fjendens Hånd dets Paladsers Mure; man skreg i HERRENs Hus som på Festens Dag.

 Herren förkastade sitt altare,      han gav sin helgedom till spillo.  Murarna omkring hennes palatser      gav han i fiendernas hand.  De hovo upp rop i HERRENS hus      såsom på en högtidsdag.

HERREN fik i Sinde at ødelægge Zions Datters Mur, han udspændte Snoren, holdt ikke sin Hånd fra Fordærv, lod Vold og Mur få Sorg, de vansmægted sammen.

 HERREN hade beslutit att förstöra      dottern Sions murar;  han spände mätsnöret till att fördärva      och drog sin hand ej tillbaka.  Han lät sorg komma över vallar och murar;      förfallna ligga de nu alla.2 Kon. 21,13. Jes. 34,11. Sak. 1,16.

I Jorden sank hendes Porte, Slåerne brød han. Blandt Folkene bor uden Lov hendes Konge og Fyrster, og ikke fanger Profeterne Syn fra HERREN.

 Hennes portar sjönko ned i jorden,      han bräckte och krossade hennes bommar.  Hennes konung och furstar leva bland hedningar,      ingen lag finnes mer;  hennes profeter undfå ej heller      någon syn från HERREN.Ps. 74,9.

Zions datters Ældste sidder på Jorden i Tavshed; på Hovedet kaster de Støv, de er klædt i Sæk; Jerusalems Jomfruer sænker mod Jord deres Hoved.

 Dottern Sions äldste sitta där      stumma på jorden,  de hava strött stoft på sina huvuden      och höljt sig i sorgdräkt;  Jerusalems jungfrur      sänka sina huvuden mot jorden.

Mine Øjne hensvinder i Gråd, mit Indre gløder, mit Hjerte er knust, fordi mit Folk er brudt sammen; thi Børn og spæde forsmægter på Byens Torve;

 Mina ögon äro förtärda av gråt,      mitt innersta är upprört,  min lever är såsom utgjuten på jorden      för dottern mitt folks skada;  ty barn och spenabarn försmäkta      på gatorna i staden.Klag. 1,20.

hver spørger sin Moder: "Hvor er der Korn og Vin?" forsmægter på Byens Torve som en, der er såret, idet de udånder Sjælen ved Moderens Bryst.

 De ropa till sina mödrar:      »Var få vi bröd och vin?»  Ty försmäktande ligga de såsom slagna      på gatorna i staden;  ja, de uppgiva sin anda      i sina mödrars famn.

Med hvad skal jeg stille dig lige, Jerusalems Datter, hvormed skal jeg ligne og trøste dig, Zions Jomfru? Thi dit Sammenbrud er stort som Havet, hvo læger dig vel?

 Vad jämförligt skall jag framlägga för dig,      du dotter Jerusalem?  Vilket liknande öde kan jag draga fram till din tröst,      du jungfru dotter Sion?  Din skada är ju stor såsom ett hav;      vem kan hela dig?

Profeternes Syner om dig var Tomhed og Løgn, de afsløred ikke din Skyld for at vende din Skæbne, Synerne gav dig kun tomme, vildende Udsagn.

 Dina profeters syner      voro falskhet och flärd,  de blottade icke för dig din missgärning,      så att du kunde bliva upprättad;  de utsagor de förkunnade för dig      voro falskhet och förförelse.Jer. 2,8. 5,31. 14,14. 23,16. 27,14. 29,9. Hes. 13,2 f.

Over dig slog de Hænderne sammen, de, hvis Vej faldt forbi, de hån fløjted, rysted på Hoved ad Jerusalems Datter: "Er det da Byen, man kaldte den fuldendt skønne, al Jordens Glæde?"

 Alla vägfarande slå ihop händerna,      dig till hån;  de vissla och skaka huvudet      åt dottern Jerusalem:  »Är detta den stad som man kallade 'skönhetens fullhet',      'hela jordens fröjd'?»Job 27,28. Ps. 48,3. 5O,2.

De opspærred Munden imod dig, alle dine Fjender, hånfløjted, skar Tænder og sagde: "Vi opslugte hende; ja, det er Dagen, vi vented, vi fik den at se."

 Alla dina fiender ia upp      munnen emot dig,  de vissla och bita samman tänderna,      de säga: »Vi hava fördärvat henne.  Ja, detta är den dag som vi bidade efter;      nu hava vi upplevat och sett den.»Ps. 22,14. Klag. 3,46.

HERREN har gjort, som han tænkte, fuldbyrdet det Ord, han sendte i fordums Dage, brudt ned uden Skånsel, ladet Fjender glæde sig over dig, rejst Uvenners Horn.

 HERREN har gjort vad han hade beslutit,      han har fullbordat sitt ord,  vad han för länge sedan hade förordnat;      han har brutit ned utan förskoning.  Och han har låtit fienden glädjas över dig,      han har upphöjt dina ovänners horn.3 Mos. 26,14 f. 5 Mos. 28,15 f.

Råb højt til Herren, du Jomfru, Zions Datter, lad Tårerne strømme som Bække ved Dag og ved Nat, und dig ej Ro, lad ikke dit Øje få Hvile!

 Deras hjärtan ropa till Herren.      Du dottern Sions mur,  låt dina tårar rinna som en bäck,      både dag och natt;  låt dig icke förtröttas,      unna ditt öga ingen ro.

Stå op og klag dig om Natten, når Vagterne skifter, udøs dit Hjerte som Vand for Herrens Åsyn, løft dine Hænder til ham for Børnenes Liv, som forsmægter af Hunger ved alle Gadernes Hjørner.

 Stå upp, ropa högt i natten,      när dess väkter begynna,  utgjut ditt hjärta såsom vatten      inför Herrens ansikte;  lyft upp till honom dina händer      för dina barns liv,  ty de försmäkta av hunger      i alla gators hörn.Ps. 62,9.

HERRE se til og agt på, mod hvem du har gjort det. Skal Kvinder da æde den Livsfrugt, de kælede for, myrdes i Herrens Helligdom Præst og Profet?

 Se, HERRE, och akta på      vem du så har hemsökt.  Skola då kvinnor nödgas äta sin livsfrukt,      barnen som de hava burit i sin famn?  Skall man i Herrens helgedom      dräpa präster och profeter?3 Mos. 26,29. 5 Mos. 28,53 f. Jer. 19,9. Klag. 4,10.

I Gaderne ligger på Jorden unge og gamle, mine Jomfruer og mine Ynglinge faldt for Sværdet; på din Vredesdag slog du ihjel, hugged ned uden Skånsel.

 På jorden, ute på gatorna, ligga de,      både unga och gamla;  mina jungfrur och mina unga män      hava fallit för svärd.  Du dräpte på din vredes dag,      du slaktade utan förskoning.

Du bød mine Rædsler til Fest fra alle Sider. På HERRENs Vredes Dag undslap og frelstes ingen; min Fjende tilintetgjorde dem, jeg plejed og fostred.

 Såsom till en högtidsdag kallade du samman mot mig      förskräckelser ifrån alla sidor;  och på HERRENS vredes dag fanns ingen      som blev räddad och slapp undan.  Dem som jag hade burit i min famn och fostrat,      dem förgjorde min fiende.Klag. 1,15.