Psalms 42

Přednímu zpěváku z synů Chóre, žalm vyučující.

För sångmästaren; en sång av Koras söner.

Jakož jelen řve, dychtě po tekutých vodách, tak duše má řve k tobě, ó Bože.

 Såsom hjorten trängtar      till vattenbäckar,  så trängtar min själ      efter dig, o Gud.

Žízní duše má Boha, Boha živého, a říká: Skoro-liž půjdu, a ukáži se před oblíčejem Božím?

 Min själ törstar efter Gud,      efter den levande Guden.  När skall jag få träda fram      inför Guds ansikte?

Slzy mé jsou mi místo chleba dnem i nocí, když mi říkají každého dne: Kdež jest Bůh tvůj?

 Mina tårar äro min spis      både dag och natt,  ty ständigt säger man till mig:      »Var är nu din Gud?»

Na to když se rozpomínám, téměř duši svou sám v sobě vylévám, že jsem chodíval s mnohými, a ubírával jsem se s nimi do domu Božího s hlasitým zpíváním, a díkčiněním v zástupu plésajících.

 Men jag vill utgjuta inom mig min själ      och hava i minne  huru jag gick med hopen      upp till Guds hus,  under fröjderop och tacksägelse,      i högtidsskaran.

Proč jsi smutná, duše má, a proč se kormoutíš? Posečkej na Boha, neboť ještě vyznávati jej budu, i hojné spasení tváři jeho.

 Varför är du så bedrövad, min själ,      och så orolig i mig?  Hoppas på Gud;      ty jag skall åter få tacka honom      för frälsning genom honom.

Můj Bože, jak tesklí duše má! Protož se na tě rozpomínám v krajině Jordánské a Hermonské, na hoře Mitsar.

 Min Gud, bedrövad är min själ i mig;      därför tänker jag på dig  i Jordans land och på Hermons höjder,      på Misars berg.

Propast propasti se ozývá k hlučení trub tvých, všecka vlnobití tvá a rozvodnění tvá na mne se svalila.

 Djup ropar till djup,      vid dånet av dina vattenfall;  alla dina svallande böljor      gå fram över mig.

Věřím však, žeť mi udělí ve dne Hospodin milosrdenství svého, a v noci písnička jeho se mnou, a modlitba má k Bohu života mého.

 Om dagen må HERREN      beskära sin nåd,  och om natten vill jag sjunga till hans ära  och bedja till mitt livs Gud.

Dím k Bohu silnému, skále své: Pročež jsi zapomenul se nade mnou? Proč pro ssoužení od nepřítele v smutku mám choditi?

 Jag vill säga till Gud, min klippa:      »Varför har du förgätit mig,  varför måste jag gå sörjande,      trängd av fiender?»

Jako rána v kostech mých jest to, když mi utrhají nepřátelé moji, říkajíce mi každého dne: Kdež jest Bůh tvůj? [ (Psalms 42:12) Proč jsi smutná, duše má, a proč se kormoutíš ve mně? Posečkej na Boha, neboť ještě vyznávati jej budu; onť jest hojné spasení tváři mé a Bůh můj. ]

 Det är såsom krossade man benen i min kropp,      när mina ovänner smäda mig,  när de beständigt säga till mig:      »Var är nu din Gud?» [ (Psalms 42:12)  Varför är du så bedrövad, min själ,      och varför så orolig i mig?  Hoppas på Gud;      ty jag skall åter få tacka honom,  min frälsning och min Gud. ]