Psalms 142

Vyučující Davidův, když byl v jeskyni, modlitba jeho.

En sång av David; en bön, när han var i grottan.

Hlasem svým k Hospodinu volám, hlasem svým Hospodinu pokorně se modlím.

 Jag höjer min röst och ropar till HERREN,  jag höjer min röst och beder till HERREN.

Vylévám před oblíčejem jeho žádost svou, a ssoužení své před ním oznamuji.

 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer,  min nöd kungör jag för honom.

Když se úzkostmi svírá ve mně duch můj, ty znáš stezku mou; na cestě, po kteréžkoli chodím, osídlo mi ukryli.

 När min ande försmäktar i mig,  är du den som känner min stig.  På den väg där jag skall gå  hava de lagt ut snaror för mig.

Ohlédám-li se na pravo, a patřím, není, kdo by mne znáti chtěl; zhynulo útočiště mé, není, kdo by se ujal o život můj.

 Skåda på min högra sida och se:  där finnes ingen som kännes vid mig.  Ingen tillflykt återstår för mig,  ingen finnes, som frågar efter min själ.

K tobě volám, Hospodine, říkaje: Ty jsi doufání mé a díl můj v zemi živých.

 Jag ropar till dig, o HERRE,  jag säger: »Du är min tillflykt,  min del i de levandes land.»

Pozorujž volání mého, neboť jsem zemdlen přenáramně; vysvoboď mne od těch, jenž stihají mne, nebo jsou silnější nežli já. [ (Psalms 142:8) Vyveď z žaláře duši mou, abych oslavoval jméno tvé; obstoupí mne spravedliví, když mi dobrodiní učiníš. ]

 Akta på mitt rop,  ty jag är i stort elände;  rädda mig från mina förföljare,  ty de äro mig övermäktiga. [ (Psalms 142:8)  För min själ ut ur fängelset,  så att jag får prisa ditt namn.  Omkring mig skola de rättfärdiga församlas,  när du gör väl mot mig. ]