Psalms 42

Zborovođi. Poučna pjesma. Sinova Korahovih.

För sångmästaren; en sång av Koras söner.

Kao što košuta žudi za izvor-vodom, tako duša moja čezne, Bože, za tobom.

 Såsom hjorten trängtar      till vattenbäckar,  så trängtar min själ      efter dig, o Gud.

Žedna mi je duša Boga, Boga živoga: o, kada ću doći i lice Božje gledati?

 Min själ törstar efter Gud,      efter den levande Guden.  När skall jag få träda fram      inför Guds ansikte?

Suze su kruh moj danju i noću, dok me svednevice pitaju: "Gdje ti je Bog tvoj?"

 Mina tårar äro min spis      både dag och natt,  ty ständigt säger man till mig:      »Var är nu din Gud?»

Duša moja gine kada se spomenem kako koračah u mnoštvu predvodeć' ih k Domu Božjem uz radosno klicanje i hvalopojke u povorci svečanoj.

 Men jag vill utgjuta inom mig min själ      och hava i minne  huru jag gick med hopen      upp till Guds hus,  under fröjderop och tacksägelse,      i högtidsskaran.

Što si mi, dušo, klonula i što jecaš u meni? U Boga se uzdaj, jer opet ću ga slaviti, spasenje svoje, Boga svog!

 Varför är du så bedrövad, min själ,      och så orolig i mig?  Hoppas på Gud;      ty jag skall åter få tacka honom      för frälsning genom honom.

Tuguje duša u meni, stoga se tebe spominjem iz zemlje Jordana i Hermona, s brda Misara.

 Min Gud, bedrövad är min själ i mig;      därför tänker jag på dig  i Jordans land och på Hermons höjder,      på Misars berg.

Bezdan doziva bezdan bukom slapova tvojih: sve vode tvoje i vali preko mene prijeđoše.

 Djup ropar till djup,      vid dånet av dina vattenfall;  alla dina svallande böljor      gå fram över mig.

Nek' mi danju Jahve naklonost udijeli, a noću pjesmom ću hvalit' Boga života svog.

 Om dagen må HERREN      beskära sin nåd,  och om natten vill jag sjunga till hans ära  och bedja till mitt livs Gud.

Reći ću Bogu: "Hridino moja, zašto me zaboravljaš? Zašto obilazim žalostan, pritisnut dušmanima?"

 Jag vill säga till Gud, min klippa:      »Varför har du förgätit mig,  varför måste jag gå sörjande,      trängd av fiender?»

Kosti mi se lome od poruge neprijatelja dok me svednevice pitaju: "Gdje ti je Bog tvoj?" [ (Psalms 42:12) Što si mi, dušo, klonula i što jecaš u meni? U Boga se uzdaj, jer opet ću ga slaviti, spasenje svoje, Boga svog! ]

 Det är såsom krossade man benen i min kropp,      när mina ovänner smäda mig,  när de beständigt säga till mig:      »Var är nu din Gud?» [ (Psalms 42:12)  Varför är du så bedrövad, min själ,      och varför så orolig i mig?  Hoppas på Gud;      ty jag skall åter få tacka honom,  min frälsning och min Gud. ]