Psalms 139

Zborovođi. Davidov. Jahve, proničeš me svega i poznaješ,

För sångmästaren; av David; en psalm.  HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.

ti znaš kada sjednem i kada ustanem, izdaleka ti već misli moje poznaješ.

 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det;  du förstår mina tankar fjärran ifrån.

Hodam li ili ležim, sve ti vidiš, znani su ti svi moji putovi.

 Evad jag går eller ligger, utforskar du det,  och med alla mina vägar är du förtrogen.

Riječ mi još nije na jezik došla, a ti, Jahve, sve već znadeš.

 Ty förrän ett ord är på min tunga,  se, så känner du, HERRE, det till fullo.

S leđa i s lica ti me obuhvaćaš, na mene si ruku svoju stavio.

 Du omsluter mig på alla sidor  och håller mig i din hand.

Znanje to odveć mi je čudesno, previsoko da bih ga dokučio.

 En sådan kunskap är mig alltför underbar;  den är mig för hög, jag kan icke begripa den.

Kamo da idem od duha tvojega i kamo da od tvog lica pobjegnem?

 Vart skall jag gå för din Ande,  och vart skall jag fly för ditt ansikte?

Ako se na nebo popnem, ondje si, ako u Podzemlje legnem, i ondje si.

 Fore jag upp till himmelen, så är du där,  och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.

Uzmem li krila zorina pa se naselim moru na kraj

 Toge jag morgonrodnadens vingar,  gjorde jag mig en boning ytterst i havet,

i ondje bi me ruka tvoja vodila, desnica bi me tvoja držala.

 så skulle också där din hand leda mig  och din högra hand fatta mig.

Reknem li: "Nek' me barem tmine zakriju i nek' me noć umjesto svjetla okruži!" -

 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig  och ljuset bliva natt omkring mig»,

ni tmina tebi neće biti tamna: noć sjaji kao dan i tama kao svjetlost.

 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig,  natten skulle lysa såsom dagen:  ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.

Jer ti si moje stvorio bubrege, satkao me u krilu majčinu.

 Ty du har skapat mina njurar,  du sammanvävde mig i min moders liv.

Hvala ti što sam stvoren tako čudesno, što su djela tvoja predivna. Dušu moju do dna si poznavao,

 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart;  ja, underbara äro dina verk,  min själ vet det väl.

kosti moje ne bjehu ti sakrite dok nastajah u tajnosti, otkan u dubini zemlje.

 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig,  när jag bereddes i det fördolda,  när jag bildades i jordens djup.

Oči tvoje već tada gledahu djela moja, sve već bješe zapisano u knjizi tvojoj: dani su mi određeni dok još ne bješe ni jednoga.

 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad;  alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok,  de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.

Kako su mi, Bože, naumi tvoji nedokučivi, kako li je neprocjenjiv zbroj njihov.

 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud,  huru stor är icke deras mångfald!

Da ih brojim? Više ih je nego pijeska! Dođem li im do kraja, ti mi preostaješ!

 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden;  när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.

De, istrijebi, Bože, zlotvora, krvoloci nek' odstupe od mene!

 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga!  Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,

Jer podmuklo se bune protiv tebe, uzalud se dižu tvoji dušmani.

 de som tala om dig med ränker i sinnet,  de som hava bragt dina städer i fördärv!

Jahve, zar da ne mrzim tvoje mrzitelje? Zar da mi se ne gade protivnici tvoji?

 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE?  Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?

Mržnjom dubokom ja ih mrzim i držim ih svojim neprijateljima.

 Jag hatar dem med starkaste hat;  ja, mina fiender hava de blivit.

Pronikni me svega, Bože, srce mi upoznaj, iskušaj me i upoznaj misli moje:

 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta;  pröva mig och känn mina tankar,

pogledaj, ne idem li putem pogubnim i povedi me putem vječnim!

 och se till, om jag är stadd på en olycksväg,  och led mig på den eviga vägen.