Job 4

Tad prozbori Elifaz Temanac i reče:

Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

"Možeš li podnijeti da ti progovorim? Ali tko se može uzdržat' od riječi!

 Misstycker du, om man dristar tala till dig?  Vem kan hålla tillbaka sina ord?

Eto, mnoge ljude ti si poučio, okrijepio si iznemogle mišice;

 Se, många har du visat till rätta,  och maktlösa händer har du stärkt;

riječju svojom klonule si pridizao, ojačavao si koljena klecava.

 dina ord hava upprättat den som stapplade,  och åt vacklande knän har du givit kraft.

A kad tebe stiže, klonuo si duhom, na tebe kad pade, čitav si se smeo!

 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig,  när det är dig det drabbar, förskräckes du.

Zar pobožnost tvoja nadu ti ne daje, neporočnost tvoja životu ufanje?

 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt  och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

TÓa sjeti se: nevin - propade li kada? Kada su zatrti bili pravednici?

 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås?  och var skedde det att de redliga måste gå under?

Iz iskustva zborim: nesrećom tko ore i nevolju sije, nju će i požeti.

 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv  och de som utså olycka, de skörda och sådant;

Od daha Božjega oni pogibaju, na gnjevni mu disaj nestaju sa zemlje.

 för Guds andedräkt förgås de  och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

Rika lavlja, urlik leopardov krše se k'o zubi u lavića.

 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna,  och unglejonens tänder brytas ut;

Lav ugiba jer mu nesta plijena, rasuli se mladi lavičini.

 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov,  och lejoninnans ungar bliva förströdda.

Tajna riječ se meni objavila, šapat njen je uho moje čulo.

 Men till mig smög sakta ett ord,  mitt öra förnam det likasom en viskning,

Noću, kada snovi duh obuzmu i san dubok kad na ljude pada,

 När tankarna svävade om vid nattens syner  och sömnen föll tung på människorna,

strah i trepet mene su svladali, kosti moje žestoko se stresle.

 då kom en förskräckelse och bävan över mig,  med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

Dah mi neki preko lica prođe, digoše se dlake na mom tijelu.

 En vindpust for fram över mitt ansikte,  därvid reste sig håren på min kropp.

Stajao je netko - lica mu ne poznah - ali likom bješe pred očima mojim. Posvuda tišina; uto začuh šapat:

 Och något trädde inför mina ögon,  en skepnad vars form jag icke skönjde;  och jag hörde en susning och en röst:

'Zar je smrtnik koji pred Bogom pravedan? Zar je čovjek čist pred svojim Stvoriteljem?

 »Kan då en människa hava rätt mot Gud  eller en man vara ren inför sin skapare?

Ni slugama svojim više ne vjeruje, i anđele svoje za grijeh okrivljuje -

 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig,  jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

kako ne bi onda goste stanova glinenih kojima je temelj u prahu zemaljskom. Gle, kao moljce njih sveudilj satiru:

 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler,  dem som hava sin grundval i stoftet!  De krossas sönder så lätt som mal;

od jutra do mraka u prah pretvore, nestaju zasvagda - nitko i ne vidi.

 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna;  innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

Iščupan je kolčić njihova šatora, pogibaju skoro, mudrost ne spoznavši.'

 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem,  oförtänkt måste de dö.»