Job 3

Napokon otvori Job usta i prokle dan svoj;

Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;

poče svoju besjedu i reče:

Job tog till orda och sade:

"O, ne bilo dana kad sam se rodio i noći što javi: 'Začeo se dječak!'

 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes,  och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»

U crnu tminu dan taj nek se prometne! S visina se njega Bog ne spominjao, svjetlost sunčeva ne svijetlila mu više!

 Må den dagen vändas i mörker,  må Gud i höjden ej fråga efter den  och intet dagsljus lysa däröver.

Mrak i sjena smrtna o nj se otimali, posvema ga tmina gusta prekrila, pomrčine dnevne stravom ga morile!

 Mörkret och dödsskuggan börde den åter,  molnen lägre sig över den;  förskräcke den allt som kan förmörka en dag.

O, da bi ga tama svega presvojila, nek' se ne dodaje danima godine, nek' ne ulazi u brojenje mjeseci!

 Den natten må gripas av tjockaste mörker;  ej må den få fröjda sig bland årets dagar,  intet rum må den finna inom månadernas krets.

A noć ona bila žalosna dovijeka, ne čulo se u njoj radosno klicanje!

 Ja, ofruktsam blive den natten,  aldrig höje sig jubel under den.

Prokleli je oni štono dan proklinju i Levijatana probudit' su kadri!

 Må den förbannas av dem som besvärja dagar,  av dem som förmå mana upp Leviatan.

Pomrčale zvijezde njezina svanuća, zaludu se ona vidjelu nadala, i zorinih vjeđa ne gledala nigda!

 Må dess grynings stjärnor förmörkas,  efter ljus må den bida, utan att det kommer,  morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;

Što mi od utrobe ne zatvori vrata da sakrije muku od mojih očiju!

 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv,  ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

Što nisam mrtav od krila materina, što ne izdahnuh izlazeć' iz utrobe?

 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet,  förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?

Čemu su me dva koljena prihvatila i dojke dvije da me nejaka podoje?

 Varför funnos knän mig till mötes,  och varför bröst, där jag fick di?

U miru bih vječnom počivao sada, spavao bih, pokoj svoj bih uživao

 Hade så icke skett, låge jag nu i ro,  jag finge då sova, jag njöte då min vila,

s kraljevima i savjetnicima zemlje koji su sebi pogradili grobnice,

 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet,  män som byggde sig palatslika gravar,

ili s knezovima, zlatom bogatima, što su kuće svoje srebrom napunili.

 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld  och hade sina hus uppfyllda av silver;

Ne bih bio - k'o nedonošče zakopano, k'o novorođenče što svjetla ne vidje.

 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster,  lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

Zlikovci se više ne obijeste ondje, iznemogli tamo nalaze počinka.

 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa,  där få de uttröttade komma till vila;

Sužnjeve na miru tamo ostavljaju: ne slušaju više poviku stražara.

 där hava alla fångar fått ro,  de höra där ingen pådrivares röst.

Malen ondje leži zajedno s velikim, rob je slobodan od gospodara svoga.

 Små och stora äro där varandra lika,  trälen har där blivit fri ifrån sin herre.

Čemu darovati svjetlo nesretniku i život ljudima zagorčene duše

 Varför skulle den olycklige skåda ljuset?  Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,

koji smrt ištu, a ona ne dolazi, i kao za blagom za njome kopaju?

 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer,  och spana därefter mer än efter någon skatt,

Grobnom bi se humku oni radovali, klicali od sreće kad bi grob svoj našli.

 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel --  och fröjda sig, allenast de funne sin grav;

Što će to čovjeku kom je put sakriven, koga je Bog sa svih strana zapriječio?

 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker,  åt en man så kringstängd av Gud?

Zato videć' hranu, uzdahnuti moram, k'o voda se moji razlijevaju krici.

 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd,  och såsom vatten strömma mina klagorop.

Obistinjuje se moje strahovanje, snalazi me, evo, čega god se bojah.

 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu,  och vad jag fruktade för, det kommer över mig.

Pokoja ni mira meni više nema, u mukama mojim nikad mi počinka."

 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila;  ångest kommer över mig.