Job 21

Job progovori i reče:

Därefter tog Job till orda och sade:

"Slušajte, slušajte dobro što ću reći, utjehu mi takvu barem udijelite.

 Hören åtminstone på mina ord;  låten det vara den tröst som I given mig.

Otrpite da riječ jednu ja izrečem, kad završim, tad se rugajte slobodno.

 Haven fördrag med mig, så att jag får tala;  sedan jag har talat, må du bespotta.

Zar protiv čovjeka dižem ja optužbu? Kako da strpljenje onda ne izgubim?

 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga?  Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?

Pogledajte na me: užas će vas spopast', rukom ćete svoja zakloniti usta;

 Akten på mig, så skolen I häpna  och nödgas lägga handen på munnen.

pomislim li na to, prestravim se i sam i čitavim svojim tad protrnem tijelom.

 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv,  och förfäran griper mitt kött.

Zašto na životu ostaju zlikovci i, što su stariji, moćniji bivaju?

 Varför få de ogudaktiga leva,  ja, med åldern växa till i rikedom?

Potomstvo njihovo s njima napreduje a izdanci im se množe pred očima.

 De se sina barn leva kvar hos sig,  och sin avkomma hava de inför sina ögon.

Strah nikakav kuće njihove ne mori i šiba ih Božja ostavlja na miru.

 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse;  Gud låter sitt ris icke komma vid dem.

Njihovi bikovi plode pouzdano, krave im se tele i ne jalove se.

 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves;  lätt kalva deras kor, och icke i otid.

K'o jagnjad djeca im slobodno skakuću, veselo igraju njihovi sinovi.

 Sina barn släppa de ut såsom en hjord,  deras piltar hoppa lustigt omkring.

Oni pjevaju uz harfe i bubnjeve i vesele se uz zvukove svirale.

 De stämma upp med pukor och harpor,  och glädja sig vid pipors ljud.

Dane svoje završavaju u sreći, u Podzemlje oni silaze spokojno.

 De förnöta sina dagar i lust,  och ned till dödsriket fara de i frid.

A govorili su Bogu: 'Ostavi nas, ne želimo znati za tvoje putove!

 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss,  dina vägar vilja vi icke veta av.

TÓa tko je Svesilni da njemu služimo i kakva nam korist da ga zazivamo?'

 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom?  och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»

Zar svoju sreću u ruci ne imahu, makar do Njega ne drže ništa oni?

 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka,  och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

Zar se luč opakog kada ugasila? Zar se na njega oborila nesreća? Zar mu u gnjevu svom On skroji sudbinu?

 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa,  huru ofta händer det att ofärd kommer över dem,  och att han tillskiftar dem lotter i vrede?

Zar je kao slama na vjetru postao, kao pljeva koju vihor svud raznosi?

 De borde ju bliva såsom halm för vinden,  lika agnar som stormen rycker bort.

Hoće l' ga kaznit' Bog u njegovoj djeci? Ne, njega nek' kazni da sam to osjeti!

 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.»  Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.

Vlastitim očima nek' rasap svoj vidi, neka se napije srdžbe Svesilnoga!

 Med egna ögon borde han se sitt fall,  och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.

TÓa što poslije smrti on za dom svoj mari kad će se presjeć' niz njegovih mjeseci?

 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta,  när hans månaders antal har nått sin ände?

Ali tko će Boga učiti mudrosti, njega koji sudi najvišim bićima?

 »Skall man då lära Gud förstånd,  honom som dömer över de högsta?»

Jedan umire u punom blagostanju, bez briga ikakvih, u potpunom miru,

 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid,  där han sitter i allsköns frid och ro;

bokova od pretiline otežalih i kostiju sočne moždine prepunih.

 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk,  och märgen i hans ben har bevarat sin saft.

A drugi umire s gorčinom u duši, nikad nikakve ne okusivši sreće.

 Den andre måste dö med bedrövad själ,  och aldrig fick han njuta av någon lycka.

Obojica leže zajedno u prahu, crvi ih jednako prekrivaju oba.

 Tillsammans ligga de så i stoftet,  och förruttnelsens maskar övertäcka dem.

O, znam dobro kakve vaše su namjere, kakve zlosti protiv mene vi snujete.

 Se, jag känner väl edra tankar  och de funder med vilka I viljen nedslå mig.

Jer pitate: 'Gdje je kuća plemićeva, šator u kojem stanovahu opaki?'

 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus,  av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»

Niste li na cesti putnike pitali, zar njihovo svjedočanstvo ne primate:

 Haven I då ej frågat dem som vida foro,  och akten I ej på deras vittnesbörd:

'Opaki je u dan nesreće pošteđen i u dan Božje jarosti veseo je.'

 att den onde bliver sparad på ofärdens dag  och bärgad undan på vredens dag?

Al' na postupcima tko će mu predbacit' i tko će mu vratit' što je počinio?

 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg?  Vem vedergäller honom, vad han än må göra?

A kad ga na kraju na groblje odnesu, na grobni mu humak postavljaju stražu.

 Och när han har blivit bortförd till graven,  så vakar man sedan där vid kullen.

Lake su mu grude zemlje u dolini dok za njime ide čitavo pučanstvo.

 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor.  I hans spår drager hela världen fram;  före honom har och otaliga gått.

O, kako su vaše utjehe isprazne! Kakva su prijevara vaši odgovori!"

 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst?  Av edra svar står allenast trolösheten kvar.