Isaiah 64

kao kad oganj suho granje zapali i vatra vodu zakuha!
 O att du läte himmelen rämna och fore hitned,  så att bergen skälvde inför dig,
Čineć' djela strahotna, neočekivana, silazio si i brda su se tresla pred tobom!
 likasom när ris antändes av eld  och vatten genom eld bliver sjudande,  så att du gjorde ditt namn kunnigt bland dina ovänner  och folken darrade för dig!
Odvijeka se čulo nije, uho nijedno nije slušalo, oko nijedno nije vidjelo, da bi koji bog, osim tebe, takvo što činio onima koji se uzdaju u njega.
 O att du fore hitned  med underbara gärningar som vi icke kunde vänta,  så att bergen skälvde inför dig!
Pomažeš onima što pravdu čine radosno i tebe se spominju na putima tvojim; razgnjevismo te, griješismo, od tebe se odmetnusmo.
 Aldrig någonsin har man ju hört,  aldrig har något öra förnummit,  aldrig har något öga sett en annan Gud än dig  handla så mot dem som vänta efter honom.
Tako svi postasmo nečisti, a sva pravda naša k'o haljine okaljane. Svi mi k'o lišće otpadosmo i opačine naše k'o vjetar nas odnose.
 Du kom dem till mötes, som övade rättfärdighet med fröjd,  dem som på dina vägar tänkte på dig.  Men se, du blev förtörnad, och vi stodo där såsom syndare.  Så hava vi länge stått; skola vi väl bliva frälsta?
Nikog nema da tvoje ime prizove, da se probudi i osloni o tebe. Jer lice si svoje od nas sakrio i predao nas u ruke zločinima našim.
 Vi blevo allasammans lika orena människor,  och all vår rättfärdighet var såsom en fläckad klädnad.  Vi vissnade allasammans såsom löv,  och våra missgärningar förde oss bort såsom vinden.
Pa ipak, naš si otac, o Jahve: mi smo glina, a ti si naš lončar - svi smo mi djelo ruku tvojih.
 Ingen fanns, som åkallade ditt namn,  ingen, som vaknade upp för att hålla sig till dig;  ty du dolde ditt ansikte för oss  och lät oss försmäkta genom vår missgärning.
Ne srdi se, Jahve, odveć žestoko, ne spominji se bez prestanka naše krivice. De pogledaj - tÓa svi smo mi narod tvoj!
 Men HERRE, du är ju vår fader;  vi äro leret, och du är den som har danat oss,  vi äro allasammans verk av din hand.
Opustješe sveti gradovi tvoji, Sion pustinja posta, i pustoš Jeruzalem.
 Var då ej så högeligen förtörnad, HERRE;  och tänk icke evinnerligen på vår missgärning;  nej, se därtill att vi allasammans äro ditt folk.
Dom, svetinja naša i ponos naš, u kom te oci naši slavljahu, ognjem izgori i sve su nam dragocjenosti opljačkane.
 Dina heliga städer hava blivit en öken,  Sion har blivit en öken,  Jerusalem en ödemark.
Zar ćeš se na sve to, Jahve, sustezati, zar ćeš šutjet' i ponižavati nas odveć žestoko?
 Vårt heliga och härliga tempel,  där våra fäder lovade dig,  det har blivit uppbränt i eld;  och allt vad dyrbart vi ägde har lämnats åt förödelsen.
 Kan du vid allt detta hålla dig tillbaka, o HERRE?  Kan du tiga stilla och plåga oss så svårt?