Job 4

Тогава теманецът Елифаз отговори и каза:
Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Ако се опитаме да ти кажем нещо, ще ти дотегне ли? Но кой може се сдържи да не говори?
 Misstycker du, om man dristar tala till dig?  Vem kan hålla tillbaka sina ord?
Ето, ти си наставил мнозина и отслабнали ръце си укрепил.
 Se, många har du visat till rätta,  och maktlösa händer har du stärkt;
Думите ти са изправили препъващия се и уморени колене си укрепил.
 dina ord hava upprättat den som stapplade,  och åt vacklande knän har du givit kraft.
А сега това те връхлетя и ти дотяга; докосва се до теб и се смущаваш.
 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig,  när det är dig det drabbar, förskräckes du.
Не е ли твоят страх от Бога упованието ти и непорочността на пътищата ти — надеждата ти?
 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt  och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
Спомни си сега — кой някога невинен е погинал и праведни къде изтребени били са?
 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås?  och var skedde det att de redliga måste gå under?
Според както аз видял съм, които измама орат и страдание сеят, това и после жънат.
 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv  och de som utså olycka, de skörda och sådant;
От Божия дъх те погиват и от полъха на ноздрите Му се довършват.
 för Guds andedräkt förgås de  och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
Реването на лъва и на ревящия гласът замлъкват и зъбите на лъвчетата се строшават.
 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna,  och unglejonens tänder brytas ut;
Лъвът загива от липса на плячка и малките на лъвицата се разпръсват.
 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov,  och lejoninnans ungar bliva förströdda.
А до мен достигна скришно дума и ухото ми от нея шепот долови.
 Men till mig smög sakta ett ord,  mitt öra förnam det likasom en viskning,
Сред мислите от нощните видения, когато дълбок сън хората напада,
 När tankarna svävade om vid nattens syner  och sömnen föll tung på människorna,
ужас ме обзе и потреперих, и всичките ми кости се разтресоха.
 då kom en förskräckelse och bävan över mig,  med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
Тогава дух премина пред лицето ми и космите на тялото ми се изправиха.
 En vindpust for fram över mitt ansikte,  därvid reste sig håren på min kropp.
Застана — но аз изгледа му не познах — като образ пред очите ми, мълчание, и чувам глас:
 Och något trädde inför mina ögon,  en skepnad vars form jag icke skönjde;  och jag hörde en susning och en röst:
Може ли смъртен човек да е по-праведен от Бога? Може ли човек да е по-чист от Създателя си?
 »Kan då en människa hava rätt mot Gud  eller en man vara ren inför sin skapare?
Той на слугите Си не се доверява и ангелите Си в заблуда обвинява,
 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig,  jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
а колко повече онези, които живеят в къщи от кал, чиято основа е в пръстта, и които се смазват по-бързо от молеца!
 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler,  dem som hava sin grundval i stoftet!  De krossas sönder så lätt som mal;
От сутринта до вечерта се съсипват, без някой да забележи, погиват завинаги.
 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna;  innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
Щом се дръпнат въжетата на шатрите им, те умират; и то умират без мъдрост.
 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem,  oförtänkt måste de dö.»